....

Ibland kommer de över en va man egentligen har gått igenom. Jag fattar för det mesta inte alls att det är sant. Det känns som att dehär är nått alla gör men så är de ju verkligen inte.. visst det är måååånga som får cancer och så många klarar det inte. Just nu verkar det vara lugnt för mig men ja dom närmaste fem åren kommer jag få gå å undra om det kommit tillbaka eller ej. Varannan månad ska jag på kontroll så oron finns där heeeela jävla tiden. Det är minst en gång om dagen jag funderar massor om dehär. Det släpper liksom aldrig.  Det syns inte utåt men tro mig,  på insidan bränner det av oro...

Hände något här om dagen oxå som gjort mig förbryllad. Hur kan man som vän svika en under den här tiden?  Hur kan man efter att ha vart vänner över fem år bara ta bort en från Facebook utan att ens säga ett ord?  Varför inte försöka reparerar det som blivit istället för att göra så där?  Vill man att det ska bli bättre så får man göra nått åt det... sen att totalt blocka en å inte svara på försök till kontakt gör mig ännu mer förvirrad.  Varför gör du såhär? Har du aldrig velat va vänner med oss du nu svikit?  Har allt bara vart för att ha nån att va med när de passar?  Å nu när du flyttat ifrån dehär samhället så behöver du oss inte längre?  Är det så?
Jag ska vara ärlig, jag vet att jag inte vart en super bra kompis den senare tiden och inte hört av mig speciellt bra. Och det är inget jag sticker under stolen med. Men kan du påstå att du hört av dig speciellt mycket till mig då? Enligt mig så har du inte varit bättre själv så om det nu är det som är anledningen till att du gjorde såhär så borde du tänka efter lite.
Kanske kan man förstå mig lite, jag har fått gå igenom en jävla tuff resa som kommer pågå länge, jag tänker hela tiden på att jag kommer dö snart,  jag har en familj och ett barn att ta hand om.
Kanske kan man då ha lite medkänsla att jag inte alltid kommer ihåg att höra av mig.
Kanske kan man tänka på att jag kanske inte har lust att lyssna på små bagatell problem när det enda jag vill göra är att va med min son så mycket som möjligt innan det är för sent?
Kanske orkar inte jag höra hur lycklig nån annan är när ja tänker på hur min son kommer få växa upp utan sin mamma? 
Kanske kan man själv tänka på att fråga hur jag mår å mena det istället för att bara va nyfiken på vad min man skrev på fb? (Ja, jag genomskåda ditt sms på en gång därför svarade jag inte)
Kanske kan man låta bli att prata illa om en person som inte mår bra?  Å låta bli att skicka andra på en istället för att säga nå själv?
Kanske man ställer upp å stöttar sina kompisar när dom har problem med kärleken när denne själv vart där så mycket för dig?  (Du vet vem ja menar)
Kanske tar man åt sig å ändrar på sig när denne säger till om det istället för att bara skit i den?

Jag låter säkert som en jävla idiot som bla inte vill höra om mina vänner mår bra å är lyckliga men försök sätta er in i min situation innan ni dömmer mig.
Klart jag vill att dom ska vara lyckliga å må bra men just under den här tiden som har gått så har det inte vart lätt att tycka så tyvärr.

Jag orkar inte skriva så mkt mer men jag hoppas att du läser dehär å har stake nog att höra av dig å berätta din sida av det. Allt dehär känns bara så jävla sjukt!
Önskar verkligen att du hade ringt eller bara skickat ett sms å berättat hur du kände och tyckte och att du inte längre ville va vänner. det hade vart så jävla mycket bättre än att göra såhär.
Kom nu ihåg att jag säger inte att jag har vart speciellt bra kompis men jag kan tycka att man som sagt kan ha lite överseende med det. Jag vill veta anledningen till att du inte längre kan vara vän med oss du nu "dumpat", hör av dig om det tack. I vilket fall som helst så kommer vi ju ses i skolan så då finns det ju ännu mer tillfälle att prata om dehär. För svar vill jag ha,  det här är ju värre än dagisnivå liksom...

Hare gött!

Humm...

Nä de blev väl inte så mkt mer uppdatering men ja sätt er i sitsen själv så kanske de blir lättare att förstå varför.

Vet inte ens va ja ska skriva nu. Känner för att skriva av mig en massa skit som ja går å stör mig på men nej jag gör inte det. Bättre att ja tar tag i saken utanför istället. Känner mig bara så jävla less å irriterad på vissa grejer. Fattar inte ens att ja orkar bry mig men ibland blir de bara för mkt av små grejer å då blir ALLT irriterande ist tycker jag. Äh nog om det jag blir bara mer less!

Igår kväll kollade vi på rosa bandet galan å vi skänkte pengar både ja å Pelle å de kändes ju bra! Tycker att man kan göra de faktiskt, jamenar herregud hur mkt gör det att de minskar en hundring i din plånbok? Inget! för allt e så jävla dyrt nu för tiden ändå så då kan man lika väl skänka men där hundringen till nå vettigt!
Ja man bestämmer väl själv hur man vill göra å jag utger mig då fan inte för att va nå helgon för att ja gett en hundring men har man råd att röka, snusa, dricka, äta skit mat så har man råd att ge lite till andra oxå. Tänk om du själv sitter i sitsen en dag? Ja lovar, DÅ känns de väldigt viktigt att det finns all hjälp som bara e möjligt! Alla vill väl leva?? Mm precis!

Fan ja känner mig på riktig dåligt humör idag! Vill fan bara va ifred känner ja. Har legat här hemma å ruttnat sen ja kom hem i lördags. Kanske att ja tar mig ut imorgon men de e inte säkert. Mår fortfarande illa å de e inte vanligt, brukar få må bra på typ onsdagen å sen kunna va ute på torsdagen men nu känns de värre. Har fått nå jävla äckligt snor i näsan som ja blir galen på. Ja vet inte om ja kanske lär ringa till avdelningen å höra lite om dehär för de verkar inte normalt. Det är liksom inte som snor, det är jätte tjockt och alldeles ljusgrönt/gult å smakar illa. Är väl kanske därför ja mår så illa oxå. Å de tar liksom aldrig slut heller ja kan spruta ut huuuuuur mkt som helst varje gång ja snyter mig. Ursäkta om dr där va lite äckligt men ja skyll dig själv om du klickar in dig på denna bloggen!

Nu till en annan grej.
Vi kollade ju som sagt på galan igår å det blev väldigt jobbigt där en stund å även senare när ja skulle sova..
Vill egentligen inte skriva dehär å ja kanske inte borde men ja just nu känns de som att ja måste skriva det för att få det ur mig..
Dom visade en film på en kvinna som dog förra året av sin cancer och hon lämnade sin man och sina barn kvar och det visades en scen när familjen var vid hennes grav och så vinkade ena pojken till graven å sa "hej då mamma" å det blev som en smäll i magen på mig å ja såg verkligen bilden i huvudet att det var min grav och att det var Jonathan som sa sådär. Det var så jävla hemskt och bilden och den lilla rösten vägrar lämna mitt huvud... det känns så hemskt att det kan bli så. Tänk om det blir så? Det finns inga garantier på att just jag ska få leva och bli frisk. Det finns alltid risker att det här är långt ifrån över snart som man hoppats på. Tänk om det inte blir bra nu? Tänk om allt bara blir värre? Tänk om....
Jag skriver inte sådär för att få uppmärksamhet eller nått. Jag skriver det för att det är så jag tänker ibland. Eller ja för dr mesta faktiskt.. jag säger inget om de å vill ju inte tänka såhär men nej man måste va inne i det själv för att ens förstå. Lätt för andra att säga att de e lugnt. Dom behöver ju inte tänka på allt som en själv gör. Men ja visst det behövs att folk säger att de lugnt oxå såklart men alla gånger är det inte lätt att ta åt sig. Jag har INTE tappat hoppet, tro inte det. Men man får ha sina svackor å ja tror att ja e inne i en sån nu för fösta gången. Kanske är det för att nu börjar dr närma sig slutet på denna behandlingen å efter det kommer ju beskeden att komma om hur framtiden ser ut. Det är skrämmande. För se hur det blir.

Blev mkt att skriva ändå, brukar va så. Först helt tomt sen bara flyter de på. Å stavfel å skit de orkar ja inte bry mig om, mobilen skriver lite tokigt ibland så ja skyller på den.

Hare gött!

Ojdå!

Va ju inte igår ja skrev här direkt.. vette fan varför det blivit att ja skitit i bloggen, är ju inte speciellt jobbigt att skriva lite en gång om dagen men ja nu har de blivit så. Kanske ja börjar igen nu man vet aldrig.

Allt har väl gått rätt bra hittills med behandlingen å all dess innebörd. Är just nu inlagd för sista gången som de verkar nu. Imorgon sätts det igång förhoppningsvis om det inte visar nå tok på blodproven ja lämna idag, dom e väl lite oroliga för att ja e så förkyld å hade liiite feber idag så om de visar tecken på typ en infektion i kroppen  så kommer det inte startas imorgon. Jag vet inte hur det blir då faktiskt. Får väl ligga här å vänta på att bli frisk antar jag.

Fan ja vill bara att allt ska va över..  men så får ja en så konstigt känsla som ja är livrädd för... varken gång ja tänker eller säger att "snart är allt över." Så säger en liten röst inom mig "nej".. jag har fått för mig att efter jag gjort mina behandlingar och får gå på efterkontroller å får göra en till röntgen så kommer dom hitta mer cancer och att denna gång kommer jag inte ha lika "tur" som jag haft hittills...
känslan skrämmer mig för det var den första tanken som kom upp första gången ja tänkte på hur det blir sen. Och faktisk så har min första tanke alltid stämt och blivit sann. Som tex, första gången dom såg att det var vätska och "nått" i magen så var min allra första tanke "det är cancer" och ja visst jag fick rätt. Och när min op läkare sa till mig efter operationen "vi hör av oss om vi mot förmodan hittat något på cystan" var min första tanke "ja klart dom hittar nått" det stämde.. så ja nu kommer ja få gå å vänta på beskedet om att det finns nå mer där..
Ja jag låter kanske jävligt pessimistisk men ja tacka fan för det....
Det kommer ta fem år innan dom kan säga till mig att jag är frisk. Fem år, fatta att behöva gå å oroa sig inför varje jävla tät kontroll som ska göras. Nej ingen fattar det.. iaf inte om man inte vart med om det själv... fan detta är inget jag önskar någon alltså... nu har väl jag dom allra lindrigaste biverkningarna jämfört men hur illa många andra har det. Jag mår ju bara illa som en jävla gris i ca 2 veckor, mår bättre i en sen börjar en ny behandling. Finns ju andra som har de värre å mår fruktansvärt dåligt så ja jag har väl som sagt det "lättare" än andra.. ska väl va glad för det men njaaaa de e svårt vill ja lova! Kanske man får tycka lite synd om sig själv såhär nån gång ibland.. fast ändå vill jag inte det när ja tänker på alla andra jag sett här på avdelningen som verkligen kämpar och förra gången ja va här var det en som gick bort och det har säkert fler gjort fast jag inte har märkt det då. Sköts nog rätt fint så att inte vi andra ska märka det tror jag. Är nog bra det!

Nej nu ska jag nog läsa lite bok tror ja. Kanske att jag skriver imorgon igen, beror lite på hur ja mår helt enkelt!

Hare gött! 

Is this happening?

Har en sån grym overklighetskänsla över allt det här..  det känns inte som att det är på riktigt och att det faktisk händer här och nu... alla frågar hur jag mår å jag svarar jämt, jo det är väl bra. Å ja de ju det oxå men samtidigt så är det fan inte alls bra. Det är helt åt helvete fel med mig! Men nej som sagt det känns ju inte som att det är det och därför kan jag inte säga nå annat än att det är bra. Jag mår ju bra faktiskt just nu men det kommer ändras snart. Fick brev igår om att på måndag ska jag läggas in kl ett och att jag skulle till en onkolog vid halv tolv oxå. Jag blev lite förvånad för dom sa ju tidigare att jag inte skulle läggas in. Så jag ringde dit idag så att jag skulle veta lite bättre vad som händer å så. Fick veta att jag kommer läggas in i typ 5 dagar å ska börja få cellgifterna på måndag och ska göra en till skiktröntgen antagligen i veckan. Antar att dom vill att jag ska vara kvar för att dom vill se hur jag reagerar på gifterna å sådär å göra massa tester. Jag tycker att det är jobbigt att läggas in så länge men samtidigt är det skönt att veta att jag får nära till hjälpen om det skulle vara nått som går snett eller nått. Hellre ligger jag där och får hjälp på en gång och kan  fråga saker jag undrar över än att vara hemma och att det blir nå tok. Så nä det gör inget att jag får vara där i veckan :) kommer ju sakna mina älsklingar som fan såklart men det går nog fort att komma hem :)
Känns lite läskigt att på måndag kommer allt att sätta igång på riktigt. Kanske är det då jag kommer att verkligen fatta det här. Höra läkare säga hur det kommer gå till å sådär. Och framför allt att få se alla andra människor som går igenom samma sak, få se riktigt sjuka människor som är på väg att kollavippa totalt. Kanske är det just det som jag måste se för att kunna förstå att detta händer mig oxå. Kanske jag hittar någon att prata med där oxå, man vet ju aldrig liksom.

är så tacksam att dagis och Pelles jobb verkligen ställer upp och hjälper till. Pelle får jobba dagtid istället för skift och Jonathan får vara på dagis mer än vanligt. Annars skulle det ju inte funka liksom.

Nu ska jag och min stora älskling kolla på nyaste american pie får se om den e nått att se!

Hare gött 

Fuck cancer!!

Ska nog sätta mig å beställa lite grejer från ungcancer. Vill ha tröjan, mössan och armband. Det kostar lite men ändå billigt. Alla pengarna går till föreningen så det e ju toppen :)

Idag känns det som en bra dag, äntligen är båten såld och jag är så glad för min fina vän som äntligen fått en lägenhet i Uppsala och kommer få det så mkt bättre i sitt liv :) blir så glad när det går bra för andra, är andra vänner just nu som genomgår förändringar i sina liv och det kommer bli massa förändringar runt om mig och för oss oxå så närmsta tiden kommer nog kännas annorlunda men samtidigt bra :) allt kommer lösa sig till det bästa för oss alla och det som händer är det bästa och det som är meningen :)

Idag ska jag å lillen plocka lite med hans leksaker å lägga undan lite som han inte ens leker med. Ska skaffa nå bra förvaring till hans rum oxå :)

Blir lite sur över att folk går å säger grejer om mig nu även fast jag gick ut på Facebook å berättade hur det ligger till. Känns ibland som att alla kollar på mig när jag visar mig ute. Men ja jag antar att det är såhär det kommer vara nu en tid tills "nyheten" har lagt sig. Kanske jag ska sätta en lapp i pannan där det står "ja,jag har cancer" eller nått sånt haha :P
Äh skitsamma, folk får väl titta bäst dom vill, dom kanske tror att det smittar å inte vill komma fram å fråga mig istället för att titta på mig som att jag vore en apa i en bur? Haha patetiskt!!

Nej nu ska ja dricka lite kaffe!

Hare gött!

And so it begins...

Ja idag fick jag brev om att imorgon ska jag genomföra den där röntgen. Lät helt sjukt läskigt men oxå coolt. Ska få ett medel injicerat som innehåller radioaktivt ämne och sen ligga i en sån där tub å göra röntgen. Kommer få ligga helt stilla i ca 45 min instängd i ett sånt där rör. Känns lite läskigt faktiskt.. hela besöket kommer ta som mest fyra timmar. Skulle få ligga å vila i några timmar innan jag körs in i röret så därför tar det lång tid att göra det här. Men ja det känns bra att det hela har satt igång nu iaf. Snart är allt förhoppningsvis över och jag får må bra. Det är min högsta önskan just nu...
Känns super läskigt att jag inte får träffa barn eller gravida imorgon. Jag kommer utsätta min omgivning för radioaktiva ämnen liksom! Helt sjukt... bli inte rädda för att träffa mig imorgon dock, är bara för barn och gravida som det inte är så bra för att träffa mig just efteråt. Pelle ska vara hemma imorgon så att han får vara med Jonathan för jag vill inte utsätta honom för något farligt såklart. Jag får gå hem sen när han har blivit nattad helt enkelt :)

Hare gött!!

Jasså?

Konstigt Att bloggen helt plötsligt blivit så populär. Bara sisådär 500% fler läsare. Kanske lite genomskinligt varför det ökat så drastiskt. Ärligt tycker ja inte att det är speciellt kul. Blev jag helt plötsligt jätte intressant? Var jag så tråkig innan? Men så händer det nått sånt är och då är det plötsligt intressant att läsa vad jag skriver? Jag kommer skriva precis lika som innan så då kanske dom som läst förra inlägget oxå är intresserade av att läsa resten jag skrivit? Var det nåt speciellt att läsa i förra, väntad ni er ett riktigt tyck synd om mig inlägg?eller va är de frågan om?
Ursäkta bitterheten men nu tänker ja faktist vara lite bitter över detta. Jag får skriva vad jag vill oxå så nu bestämde jag mig för att vara bitter. Jag vet att jag skrev i förra inlägget att ni får följa min resa men jag tycker faktiskt att det är hemskt att jag innan hade bara mina vänner och några till som läste och så nu bara pga att jag är sjuk så ökar läsarna så grymt mycket. Jag är inte mer intressant nu än innan.
Men visst, läs på för fan, kanske nån som mår bättre av att läsa om nån som mår dåligt? Ja, ja så kan de va!

Känner att det inte är en bra dag idag. Har vart trött och seg hela dagen. Hade nog helst bara velat ligga å sova hela dagen om ja fått men det går ju inte när man har en liten buse att ta hand om. Var bra att lisa kom upp på besök annars hade jag bara sovit när loppan va på dagis. Fan om jag är såhär seg å mår konstigt nu hur fan ska det bli sen när jag får dom där cellgifterna då??! Herregud jag bävar inför det... men ja vill jag bli frisk så lär det göras. Finns liksom inget annat alternativ. Jag är ganska nervös inför hur det kommer att bli under behandlingen faktiskt. Hur kommer jag att må? Hur kommer det kännas? Kommer det hjälpa? Kommer jag tappa håret eller inte? Kommer jag använda peruk eller inte?
Ja det är många frågor som jag inte vet svaret på. Får fråga massor när jag ska till onkologen hoppas jag får tid fort där. Det tror jag att ja får. Det måste ju bort.

Nej nu pallar ja inte tänka mer. Jag e Bitter som sagt å de tänker ja fortsätta vara idag känner ja å då e de lika bra att jag håller mig för mig själv.

Hare gött