....

Ibland kommer de över en va man egentligen har gått igenom. Jag fattar för det mesta inte alls att det är sant. Det känns som att dehär är nått alla gör men så är de ju verkligen inte.. visst det är måååånga som får cancer och så många klarar det inte. Just nu verkar det vara lugnt för mig men ja dom närmaste fem åren kommer jag få gå å undra om det kommit tillbaka eller ej. Varannan månad ska jag på kontroll så oron finns där heeeela jävla tiden. Det är minst en gång om dagen jag funderar massor om dehär. Det släpper liksom aldrig.  Det syns inte utåt men tro mig,  på insidan bränner det av oro...

Hände något här om dagen oxå som gjort mig förbryllad. Hur kan man som vän svika en under den här tiden?  Hur kan man efter att ha vart vänner över fem år bara ta bort en från Facebook utan att ens säga ett ord?  Varför inte försöka reparerar det som blivit istället för att göra så där?  Vill man att det ska bli bättre så får man göra nått åt det... sen att totalt blocka en å inte svara på försök till kontakt gör mig ännu mer förvirrad.  Varför gör du såhär? Har du aldrig velat va vänner med oss du nu svikit?  Har allt bara vart för att ha nån att va med när de passar?  Å nu när du flyttat ifrån dehär samhället så behöver du oss inte längre?  Är det så?
Jag ska vara ärlig, jag vet att jag inte vart en super bra kompis den senare tiden och inte hört av mig speciellt bra. Och det är inget jag sticker under stolen med. Men kan du påstå att du hört av dig speciellt mycket till mig då? Enligt mig så har du inte varit bättre själv så om det nu är det som är anledningen till att du gjorde såhär så borde du tänka efter lite.
Kanske kan man förstå mig lite, jag har fått gå igenom en jävla tuff resa som kommer pågå länge, jag tänker hela tiden på att jag kommer dö snart,  jag har en familj och ett barn att ta hand om.
Kanske kan man då ha lite medkänsla att jag inte alltid kommer ihåg att höra av mig.
Kanske kan man tänka på att jag kanske inte har lust att lyssna på små bagatell problem när det enda jag vill göra är att va med min son så mycket som möjligt innan det är för sent?
Kanske orkar inte jag höra hur lycklig nån annan är när ja tänker på hur min son kommer få växa upp utan sin mamma? 
Kanske kan man själv tänka på att fråga hur jag mår å mena det istället för att bara va nyfiken på vad min man skrev på fb? (Ja, jag genomskåda ditt sms på en gång därför svarade jag inte)
Kanske kan man låta bli att prata illa om en person som inte mår bra?  Å låta bli att skicka andra på en istället för att säga nå själv?
Kanske man ställer upp å stöttar sina kompisar när dom har problem med kärleken när denne själv vart där så mycket för dig?  (Du vet vem ja menar)
Kanske tar man åt sig å ändrar på sig när denne säger till om det istället för att bara skit i den?

Jag låter säkert som en jävla idiot som bla inte vill höra om mina vänner mår bra å är lyckliga men försök sätta er in i min situation innan ni dömmer mig.
Klart jag vill att dom ska vara lyckliga å må bra men just under den här tiden som har gått så har det inte vart lätt att tycka så tyvärr.

Jag orkar inte skriva så mkt mer men jag hoppas att du läser dehär å har stake nog att höra av dig å berätta din sida av det. Allt dehär känns bara så jävla sjukt!
Önskar verkligen att du hade ringt eller bara skickat ett sms å berättat hur du kände och tyckte och att du inte längre ville va vänner. det hade vart så jävla mycket bättre än att göra såhär.
Kom nu ihåg att jag säger inte att jag har vart speciellt bra kompis men jag kan tycka att man som sagt kan ha lite överseende med det. Jag vill veta anledningen till att du inte längre kan vara vän med oss du nu "dumpat", hör av dig om det tack. I vilket fall som helst så kommer vi ju ses i skolan så då finns det ju ännu mer tillfälle att prata om dehär. För svar vill jag ha,  det här är ju värre än dagisnivå liksom...

Hare gött!