Heeej

Ja herregud nu var det längesen jag skrev något här. Har väl inte hänt nå speciellt direkt på sistonde så det har bara inte blivit av.

Lite goda nyheter finns det iallafall. Senaste besöket hos onkologen gick så himla bra och från å med nu kommer jag inte att behöva så täta kontroller och behöver heller inte gå till onkologi avdelningen utan får ist gå till vanliga gyn där alla andra kvinnor går. Kanske låter som att det inte är nå speciellt men för mig är det de. Att slippa gå in på avdelningen och möta blickarna av de andra som är där. De som är drabbade ger inte samma blick som de som är med som anhörig. De anhöriga kollar mest på mamma (som alltid är med) och tror säkerligen att det är hon som är sjuk för om ja säger såhär,  medelåldern på de man träffat är väl ca 60 så jag hör liksom inte dit. Fick den kommentaren många ggr nör jag var inlagd. De flesta fråga om jag var där som anhörig och blev chockad nör jag berätta att det var jag som var sjuk. "Nejmen du som är sååå ung!!" Jotack jag vet att jag är ung. Jag vet att det inte borde hända. Jag vet att det är orättvist.  Men ja sånt är livet och än så länge har det ju gått bra så ännu har jag hoppet uppe om att få dö gammal som gatan sovandes i min säng med ett leende på läpparna. 
Åter till blickarna. Det är en speciell blick man får som jag aldrig tidigare fått. Svår att förklara. Huvudet lite på sned å en långsam blinkning samt en liiiten nick. Ja typ nå sånt. Dom ser så "förstående" ut på nå vis. Typ "jag vet hur det är, det är sååååå synd om dig". Det är anhörig blicken. De drabbade däremot kan man titta lite i ögonen och inte behöva nicka eller blinka. Man bara vet hur det känns.  Man vet att det spelar ingen roll vad andra säger för ens egna tankar är det som tar över mest iallafall. Man vet att man inte behöver en förstående blick. Man behöver ingenting mer än att folk beter sig normalt mot en. Det är faktiskt det bästa.  Att få bli bemött precis som vanligt.
Där hade jag Lisa som var min normala person. Hon kom där å pratade om diverse saker som vi alltid pratar om. Hon var som vanligt mot mig och det är jag så glad över. Klart hon brydde sig och var orolig precis som alla andra men att hon kom å vi prata massa strunt och skratta precis som VANLIGT. Och med detta menar jag inte på nått sätt att de andra som var i min närhet betedde sig dåligt mot mig. Nej nej alla var toppen så de så! :)
Nog om det nu. Glad är ja iaf att jag slipper gå å få dedär blickarna nå mer. På gyn kommer jag bara vara en i mängden som går dit å kollar diverse grejer. Ingen kommer veta att jag haft cancer. Ingen kommer ge mig en blick.
Det kommer nog kännas lite första gången för det var där jag fick mitt besked om att ja va sjuk. Satt där sen i väntrummet å grät. DÅ fick jag blickar de kan ja lova men de va mest undrande blickar. Hoppas att aldrig mer behöva höra de orden igen... huvva..

En annan bra nyhet är att syster Sandra har flyttat in mitt emot oss så nu ses vi hela tiden typ haha :) bara kul, emma hon bor mest i Gävle så henne ser man inte mkt av men ska åka in å hälsa på henne en dag tänkte ja :)

Haha som vanligt så blir de massa babbel när ja väl skriver å stavningen ör väl helt galen men jag skyller på mobilen.
Får se när nästa inlägg kommer ;)

Har börjat med lchf för att gå ner i vikt så kanske det blir lite inlägg om maträtter å sånt här vem vet :)

Hare gött!