Mamma!

Undrar varför det blivit så att mamman alltid (dom flesta fall iaf) är den man tyr sig till när man är sjuk eller när man gör sig illa? Man ropar efter mamma å mamma kommer å tröstar.
Det slog mig nu här på morgonen att saker å ting är så mycket annorlundare än för några år sedan. Förr var det mamma som kom å smekte på ryggen när jag kräktes å försökte lugna en. Idag stod jag så på Jonathan. Jag har alltid vart livrädd för spyor och speciellt kräk ljudet. Men det gäller liksom inte när det handlar om jonathan. Väldigt konstigt de där. Jag skulle aldrig smeka någon annans rygg när den spydde. Bara jonathan.  Hans spyor torkar jag lätt upp. Lika vare ju med bajsblöjor haha :P
Men iaf, det känns lite häftigt att nu är det MIG någon behöver när han e sjuk eller gör sig illa. Jag är den där som alltid kommer finnas där vid spyor å diverse krämpor. Det är på mig han ropar när han vill ha tröst. Det är häftigt.
Jag kommer nog alltid vilja att mamma kommer när jag är sjuk å ja hoppas att jonathan alltid kommer att känna så om mig oxå :)

Egentligen skulle vi till mapa å käka våfflor idag men det har blivit ändrat då jonathan fått magsjuka. Hoppas verkligen inte att jag blir sjuk för jag MÅSTE verkligen till skolan å så öre ju prov på onsdag oxå. Å självklart hoppas ja att loppan inte fått värsta sorten. Han verkar inte allt för tagen men barn e ju oftast lite tåligare än vuxna :P
Verkar som att de går nå skit på hans avdelning på dagis, var minst tre till som hade kräkts i veckan som va. Blir ju lätt snabb spridning på dagis å skola.  Får hålla loppan hemma så att det inte sprids mera :)

Hare gött